.

jag tror ingen av oss kan förstå hur en förälder
älskar sina barn, tills vi har egna.

jag tror att kärleken till sitt/sina barn inte
går att mäta med något annat

det är lustigt dedär, tänker på mina egna föräldrar,
hur pappa varnar mig varje dag att det är halt ute,
hur han ständigt tjatar och frågar vars jag ska eller
när jag kommer hem
tänk att ha någon som bryr sig om en så mycket
som oroar sig för minsta lilla för att de älskar
dig så oändligt mycket

jag är 19 år och klarar mig så gott som helt själv
men ändå så säger mamma när jag ska fara på jobbet
"det är jättekallt ute, ta på dig en varmare jacka"
eller så hör man pappa "tänk på att de är nollgradigt
och extra halt ute" de bryr sig hela tiden, för vi är deras
barn som de tagit hand om sen man var ett litet barn
och inte ens kunde klä på sig själv, gå på toaletten eller
berätta vad som var problemet när man gallskrek nätterna
igenom som en liten bebis.

jag har alltid vart tacksam mot mina föräldrar och haft
respekt, jag har vart en bråkig tonåring med hetsig attityd
men jag är glad att jag alltid hållt de jag lovat, passat tider
och kommit hem när de har varit sagt
föräldrar förtjänar verkligen att man respekterar deras
regler och förbud, de finns regler för att de är så himla rädd
om en och vill ens allra bästa

jag har vart väldigt hårt tyglad eftersom jag rev ner allt
förtroende som vi byggt upp på en kväll, jag var 13 år och
provade på alkoholen, helt fel sällskap och visste inte bättre
men jag är så glad att de hände, för jag mognade väldigt snabbt
och förstod verkligen att jag sårat mina föräldrar, och det var
så otroligt hemskt.
jag har inte fått vara ute hela nätterna, sova över hos kompisar
hur jag velat utan de har vart absolut sista bussen efter lite
tjat, annars har de alltid hämtat mig vars jag än var
jag minns att jag har tänkt "mina kompisar får ju vara ute
till si och så länge, de får ju sova där" men eftersom de inte
kunde lita på mig så förstår jag verkligen idag varför de hade
sån stenkoll på mig, och de är jag tacksam för och har förståelse
för idag! men sen jag var ungefär 15-16 år har förtroendet byggts upp
igen och idag har vi en superbra och ärlig relation till varandra
och de känns underbart. jag skulle aldrig ljuga om vars jag ska eller
inte tala om när jag kommer hem, aldrig. trots att jag är myndig och
får "göra vad jag vill" så respekterar jag alltid vad mamma och pappa
har att säga

en sån liten grej att man inte svarar i telefonen en kväll,
eller var 10 minuter sen kan få deras hjärtan att hålla på att
gå sönder, på några minuter så börjar de att oroa sig om
deras barn.. och det är helt förståeligt
än idag skickar jag alltid ett sms om jag vart på krogen tillexempel,
och tänker sova hos nån annan att jag gör det..
jag vet att annars ligger de hemma och funderar vars  man är,
och oroar sig..

de är verkligen nåt jag aldrig kunnat utsätta mina föräldrar för,
att få undra vars jag är och oroa sig. för de måste kännas så hemskt

jag längtar lite tills tiden kommer när man kan ge tillbaka
när mamma och pappa är gamla och jag kan hjälpa dem att
skotta gården, handla mat och bara finnas där för dem
såsom de funnits där för mig hela livet
men fram till dess ska jag bara njuta av tiden vi har tillsammans

min kärlek till mina föräldrar är nog den absolut största,
om något skulle hända dem hade hela min värld rasat samman
både min mamma och pappa är helt fantastiska

jag kommer aldrig vända ryggen mot dem jag kan lita
på allra mest i världen

ni är det finaste jag har